Hur man pratar med ditt donatoräggbarn om deras uppfattning

Jag var så rädd för dela med min dotter hur hon var tänkt och hur vår familj bildades. Det skadade mig att tänka på hur denna information kunde skada henne när hon var gammal nog att förstå. Bara tanken på hur jag skulle säga det och hur det kan påverka henne orsakade mig mycket ångest. Jag började läsa mycket om avslöjande och icke-utlämnande till barn och den första slutsatsen jag kom var att om jag var känslomässigt säker på att dela, så skulle hon vara säker på att veta. Först var jag tvungen att arbeta på mig själv.

Barnens berättelse – början

Jag hittade en barnhistoria för att dela hur hon var tänkt. Jag började läsa den för henne när hon var barn. Jag skulle läsa den och sedan gå och gråta lite. Jag läste historien så många gånger att det kom en punkt när jag övervann min rädsla. Så berättandet själv hjälpte mig först, det hjälpte mig att känna mig trygg och sedan kom jag den punkt när jag tyckte om att läsa den. Jag skulle börja ändra min ton av röst och leende, göra roliga ansikten för att få henne att le och jag skulle börja förmedla min entusiasm av hur glad och stolt jag skulle ha henne i mitt liv. I slutet av berättelsen skulle jag lägga till, genom att hänvisa till karaktären i boken.Hon är den vackraste flickan någonsin eftersom hon är duJag kommer ihåg att titta på henne i ögonen och känna så mycket kärlek att det bara överflödade. Sedan jag började berätta för henne sedan hon var en bebis… berättelsen skulle alltid vara runt, vart vi än gick. Det var normalt att se boken med oss. När hon växte och jag fortsatte att läsa historien, jag hade hennes fokus på ritningarna och påpeka de saker som jag trodde skulle roa henne, saker som skulle göra henne leende. Med detta var min avsikt för henne att njuta av boken inte bara på grund av dess innehåll på att dela hur hon var tänkt men på grund av illustrationerna. Hon skulle också njuta av bilderna i boken. Hon skulle ganska ofta bara vända sidorna i boken för att njuta av illustrationerna. När hon växte fortsatte jag att läsa boken. Sedan började hon läsa några ord själv. Jag lärde henne att läsa de enkla orden som „a”, „jag” till”, „i” „och”, „the”, etc. Jag skulle lära henne ett ord i taget. När ordet dök upp i boken skulle jag pausa, hon skulle läsa det, och jag skulle fortsätta men hon kände som om hon redan läste. När hon kunde läsa detta brev i berättelsen, skulle jag lära henne ett annat ord och så vidare. Min dotter njöt av berättelsen på grund av illustrationerna, hon njöt av boken eftersom hon kunde „läsa den” eller kände som om hon började läsa den. Tiden gick och vi njöt av att läsa boken så ofta, vi var tvungna att bandet tillbaka tillsammans.

Slutligen – förståelse

Så småningom kom det en tid att det var som om hon alltid visste, och när hon var gammal nog att förstå, förstod hon. Det var inte en speciell dag att dela men gradvis ökade kunskapen när hon växte. Jag växte också i förtroende och delningen blev mycket naturlig och flödade lätt. Jag minns, när jag läste berättelsen och hon var 5 och hon frågade mig om jag kände kvinnan i berättelsen. Det fångade mig helt överraskning. Jag hade läst det så många gånger och hon hade aldrig frågat något. Jag minns stamning och försöker säga mycket naturligt och kärleksfullt, „Nej, kärlek, jag känner inte henne” och avslutar boken så fort jag kunde och le i slutet som om allt var under kontroll utan att hon märkte hur nervös jag var. Hon verkade ganska nöjd och nöjd med mitt svar så att avslappnade mig. Jag insåg att hon redan började medvetet förstå och hon verkade mycket lugn i att veta. Jag minns när jag såg ett skämt i en video av en pojke som frågar sin pappa „Vad betyder sex?” Pappan förklarar för sin son allt i detalj. Du kan se hur de pratar och klockan vänder och timmar går förbi. I slutet sa pappan: „Son, svarar detta på din fråga? Och sonen säger „Inte riktigt pappa” … visar honom ett frågeformulär som säger Sex: Kvinna eller man. „Vad skriver jag?” Med detta skämt vill jag bara säga hur vi som vuxen har så mycket information och när ett barn ställer en fråga behöver han/hon inte all information som finns. Bara enkla svar är nödvändiga. När de frågar mer kan du ge enklare svar. Om deras frågor är mer specifika, svara sedan på dem på det sättet men alltid hålla dina svar enkla och kärleksfulla. När jag körde, skulle min dotter vanligen fråga mig … „Mummy hur länge tills vi kommer hem?” och jag skulle svara „vi är nästan hemma kärlek”. Och det var nog för henne. Jag behövde inte säga hur många kilometer eller vilka områden vi skulle passera eftersom det inte är den information hon verkligen vill ha. Det är mer förtroende hon fick med mitt svar mer än informationen.

Magin av berättande

Jag tror på berättande att dela med ditt barn hur han eller hon var tänkt. Jag tror på berättande så mycket att jag har skrivit många historier för att hjälpa föräldrar. Jag har hjälpt många människor att övervinna rädslan för att dela. För 13 år sedan blev jag ombedd att föreläsa i Indien om att dela äggdonation med dina barn. Denna föreläsning ledde mig till att skriva berättelsen „En liten bitsy gåva av livetEn äggdonationshistoria. Använda kaniner som huvudpersoner och vackra illustrationer gjorda av min syster Rosemary, kan ditt barn njuta av alla små detaljer i illustrationerna. Berättelsen är tillgänglig för pojkar och flickor och på många språk. Storytelling är ett så underbart verktyg som gör delning lättare. Det är viktigt att dela med ditt barn hur han eller hon blev gravid i ung ålder, ju yngre desto bättre. Det finns många studier på detta tema och när ett barn får reda på i tonåren kan det vara en chock för dem och de kan känna att de har ljugits eller inte förstår vad som var så illa om det att du gömde det från dem. I allmänhet, när barn når sina tonåringar, går de igenom en identitetskris så att ta reda på vid den åldern kan vara förödande. Också plötsligt ta reda på någon annan kallar också en hemsk upplevelse. Någon som har fått sitt barn genom äggdonation har normalt En lång resa för att bli föräldrarDe flesta har gått igenom många komplicerade fertilitetsbehandlingar och har velat så mycket att ha en familj att de normalt är mycket engagerade och involverade föräldrar. Att få information om delning blir en viktig fråga. Om du har information om donatorn, eller donatorn är anonym, hjälper storytelling dig också att dela informationen om du har den eller inte.

Carmen – min historia

Jag hade min dotter genom adoption. Historien jag började läsa för 18 år sedan var en adoptionsberättelse. Det hjälpte mig så mycket att jag under de senaste 13 åren har skrivit barnhistorier för att hjälpa föräldrar att dela med sina barn hur deras familj bildades. „En liten bitsy gåva av livet, en äggdonator historia” var min första berättelse. Jag kämpade mycket försöker bli gravid. Varje gång blev behandlingarna mer komplicerade. Jag hade många Misslyckade IVF Och blev så deprimerad att jag till och med förlorade livets energi. Jag kunde bara se lycka som mamma. Under dessa år började jag måla mina känslor genom stolar och utan att inse för tillfället blev målningen en terapi för mig. Varför målade jag stolar? För jag ville ha en annan stol vid mitt bord. Jag ville ha en familj. År 2004 skrev jag min självbiografi „Jag vill ha ett barn, vad det än tar!”, där jag genom mina målningar delar min infertilitetsresa. Jag delar vad jag lärde mig och hur jag växte internt på många sätt för att vara mamma jag är nu. Jag hade inte information om äggdonation, då är det därför jag är mycket glad att se allt stöd och information som finns numera via EggDonationFriends eller liknande webbplatser. När min dotter Nicole anlände var jag så glad, det var som en dröm som gick i uppfyllelse! Jag ville bara hjälpa människor att uppleva mindre av den smärtsamma kampen. I över 25 år nu har jag målat, skrivit böcker, gjort ljudmeditationer, ge online stöd och hitta sätt att hjälpa människor på denna resa. Jag har givit föreläsningar runt om i världen, mina målningar finns i många kliniker över hela världen och i många hem. Mitt nya projekt är att personifiera berättelserna så att de har ditt barns namn. Jag känner mig mycket nöjd med att mina berättelser hjälper familjer runt om i världen att dela, på ett enkelt och kärleksfullt sätt, hur deras familj bildades. Jag fortsätter att vara motiverad att skriva fler böcker för alla typer av nya familjer som skapas. Jag tror att varje barn har rätt att förstå och berättande bara gör är så mycket lättare för alla. www.carmenmartinezjover.com/fertilitybooks