Jag vill ha en tjej – planera en familj på Cypern

Min man, Liam och jag hade alltid planerat att ha tre barn. Två pojkar och en flicka var en perfekt idé om en perfekt familj. Vi hade känt varandra ganska länge innan vi gifte oss, jag var i mitt sena 30-talet och Liam i mitten av 40-talet. Jag blev gravid nästan omedelbart med vår första son Aaron, och tre år senare föddes vår andra son Lucas. Det var alltid vår plan att försöka för tredje, oavsett hur, och oavsett omständigheterna, och eftersom våra två första hade planerats noggrant, såg vi ingen anledning att tro att vår tredje, vår dyrbara tjej skulle vara annorlunda. Vi försökte misslyckades i ungefär två år innan vi insåg att vi kanske hade lämnat alltför sent. Liam kunde se att jag växte olycklig, att jag inte var redo att ge upp våra drömmar. Hans egen besvikelse gjorde honom olycklig också, och vi hade börjat vara lite mer avlägsen med varandra, lite mindre villiga att dela hur vi kände. Vi hade båda så desperat velat ge mer till vår familj. I slutändan fattade vi beslutet att besöka en fertilitetsspecialist för att ta reda på exakt vad vi var emot. Med tanke på våra åldrar var jag i mitten av 40-talet och honom hans 50-tal, och det faktum att vi hade svårt att tänka, de läkare vi talade med föreslog ett batteri av tester, så att vi kunde ha en fylligare bild. Liams räkning, motilitet och morfologi kom tillbaka som bra. Resultaten av min AMH, å andra sidan, föreslog starkt en minskad äggstocksreserv, och resultaten från min ultraljud Antal antrala folliklar alla men bekräftade detta. Vi gick vidare till en kurs av FSH, och som ni vet, de oändliga mötena, men i slutändan de oändliga besvikelser och frustrationer.

Beslutet var tydligt. Det var aldrig ens upp för diskussion. Äggdonation var vägen att gå.

Vi gjorde mycket forskning på nätet, och insåg två saker: för det första skulle hela processen bäst hanteras med hjälp av en mellanhandsbyrå, det var bara för mycket att organisera. Och det andra, något vi inte hade insett tidigare, var att vi kunde uppfylla vår dröm om att ha en tjej. Ett problem men i Storbritannien att välja embryots kön är begränsat, om det inte finns verkliga medicinska skäl, till exempel medicinska tillstånd som överförs till antingen bara flickor eller pojkar, är det olagligt att välja kön. Detta förstod jag perfekt, för vissa kulturer är det att föredra att ha en pojke, men det var inte vårt fall alls. När vi diskuterade frågan, oavsett om det var med vänner, våra föräldrar eller till och med vårdpersonal, var vi båda kvar med känslan av att bli dömda för våra beslut. Många trodde att det vi hade velat göra var på något sätt fel. Det kom till den punkt där vi undvek alla samtal om ämnet, även mellan oss själva. Det är inte att säga att vi hade gett upp våra drömmar, men vi kände att andra människor inte ville dela vår lycka. Så vi tog det online. Vi gick med i några program och forum, läste många recensioner och begärde massor av detaljer från kliniker, men det var äggdonationfriends.com som tycktes förstå våra problem mer än någon annan.

Konsultspecialisten var sympatisk för vår situation och skickade oss genom information om kliniker i Cypern, Ryssland, i Ukraina, där det finns färre restriktioner för sexval än i Storbritannien.

Under hela processen gjorde vi vårt bästa för att inkludera pojkarna i allt beslutsfattande och planering. Vi hade alltid velat, som familj, vara inkluderande, och att se till men vi höll inga hemligheter, se till att alla var bekväma med alla de beslut som vi tog, särskilt med något så viktigt som detta. Och så bestämde vi oss för att göra hela processen till en familjesemester, två veckor i solen, mig, Liam, Lucas och Aaron, gå igenom allt tillsammans. Det var en av anledningarna till att vi valde Cypern, men att prata med folket från kliniken kände vi bara att det var en bra passform. Vi checkade ut framgångsnivåer, kvaliteten på vården, och erfarenhet och kompetens och utbildning av alla läkare. Vi hade läst alla recensioner, vi såg vittnesbörd videor, och talade på lång sikt via telefon och av Skype till läkare och sjuksköterskor i Nicosia. Utöver det kontaktade vi den dedikerade hälsofrämjande styrelsen där och kunde kolla in alla referenser och ackrediteringar av kliniken som vi hade valt. Priset var inte riktigt en faktor för oss, och vi hade ingen riktig uppfattning om vad de slutliga kostnaderna skulle vara, så när priset på 7000 euro citerades, var vi ganska förvånade, vi trodde att det skulle vara mycket mer. Priset inkluderade all diagnostik, alla tester och alla förfaranden. Det inkluderade naturligtvis inte kostnaden för att få familjen där, hotellet och alla dessa utgifter. Vi tog beslutet att gå vidare, och kliniken kunde föreslå ett datum och att organisera medicin för mig för att kunna synkronisera min cykel med vår beräknade ankomstdatum på Cypern. Vi kunde välja donatorn och fick höra att det fanns sex ova redo och väntade på vår ankomst. Det fanns ytterligare tester för Liam, på en lokal fertilitetsklinik, där det fastställdes att endast 38% av hans spermier var „X”, med andra ord kvinnlig produktion. Än en gång var det tillbaka till de dagliga injektionerna, denna gång med en högre garanti för att nå vårt mål. Vi tog den korta flygningen till Cypern, bokade till vårt hotell. Nästa dag lämnade vi pojkarna med hotellets nanny service och tog en taxi till kliniken. Fler tester visade att vi kunde fortsätta så snart som möjligt. Prover togs, screenades, sorterades och sedan dubbelkontrollerades. Från de sex äggen resulterade två livskraftiga embryon. Preimplantation genetisk profilering visade ett embryo att vara manlig och en att vara kvinnlig. Naturligtvis var vi glada, men visste att vi var långt ifrån ett visst resultat. Embryot implanterades nästa dag, och hela processen hade tagit mindre än en vecka, en vecka för att förändra våra liv. Ovanpå det hade vi fortfarande över en vecka semester kvar. Pojkarna var glada över att finna att de kunde ha en barnsyster snart, mycket mer spännande av dagarna på stranden med sina nya vänner från hotellens barnprogram. Så mycket för en familjesemester! Detta gav Liam och jag mycket tid tillsammans för att återansluta och planera för en mer säker framtid. 10 dagar senare, dagen innan vi skulle flyga hem, gick vi tillbaka till kliniken, den här gången drog pojkarna bort från stranden, för att ha ett preliminärt graviditetstest. Det var positivt. Vår flicka var en verklighet. Nio månader senare föddes Leiah, vår käraste dotter, så ömt längtat efter och så kärt älskad. För oss alla, konstigt, känns mer än en kulmen av alla våra drömmar och planer. Det känns som en ny start, ett nytt liv och en ny vitalitet i vår familj.