Min familj och Downs – Maggie berättelse om äggdonation i Barcelona

Teddy är min systerdotter. Hennes riktiga namn är Chloe, men hon valde namnet teddy för sig själv, efter Super Ted från TV. Min syster Jenny är mamma, och min svärson Pete är Spotty Man. Om allt verkar för dumt, titta upp på YouTube, lita på mig, kommer du inte ångra det. Teddy är sex år gammal, och en av de mest kärleksfulla, fantasifulla och bedårande barn någonsin. Teddy lever med Downs syndrom. Faktum är att vi alla gör. Alla i familjen har varit där med Teddy varje steg på vägen, stödja och hjälpa Teddy Jenny och Pete att leva i en värld av acceptans och förståelse. Terry går till den lokala skolan, precis som alla andra barn i grannskapet, och jag vill tro att hon är accepterad och älskad för kvalitet och skönhet för hennes hjärta och inte trots hennes nedgångar. Vi kommer att erbjuda så mycket hjälp som vi kan till Jenny i hennes körning av de lokala stödgrupperna för Downs föräldrar, och allmän motorväg på vårt eget lilla sätt har vi alla mindre experter på att hantera Teddys tillstånd. Låt mig skingra några myter just nu. Downs syndrom är resultatet av en kromosomsjukdom. För att uttrycka det i tekniska termer har personer födda med Downs syndrom en extra kromosom, orsakad av en onormal celldelning tidigare under graviditeten, antingen i ägget eller spermierna. Med andra ord, en helt slumpmässig händelse. Downs syndrom är inte ett ärftligt tillstånd; det går inte från förälder till barn. Ja, det kan finnas en komponent som är ärftlig och kan leda till Downs. Men notera, „kan”, inte „vilja”. Det är sant att ju äldre mamman, och ibland den äldre fadern, desto mer sannolikt en Downs födelse, men Downs barn är inte bara bevaras av äldre föräldrar. Allt detta vet jag att vara sant, men på något sätt är det inte samma sak som att känna det. Jag hade för länge sedan gått igenom en ganska vänskaplig skilsmässa, efter ett ganska kärlekslöst äktenskap, och hade medvetet fattat beslutet att fokusera på min karriär. Så jag letade inte riktigt efter kärlek när Declan och jag träffades, på något sätt växte det bara. Declan arbetade på samma område som jag, och vi kom verkligen ihop genom en gemensam entusiasm för vårt arbete. Vi hade båda bara främjats, till ledande partners, på olika advokatbyråer, på andra sidan staden, och det var förvånande att vi aldrig tidigare hade träffats, med tanke på den lilla världen av förmedling. Vi var båda ganska avancerade i våra karriärer, jag var 39, han var 44, båda ganska bosatt, så virvelvind romantik som följde kom som en överraskning för alla vi visste, minst sagt. Ingen av oss ville gifta sig, men det var säkert. Vi ville båda ha barn, trots våra åldrar, och trots att vi båda var något inställda på våra sätt. Två år av försök misslyckades med att producera en livskraftig graviditet, så vi bestämde oss för att gå för en kontroll. Återigen, utan att vilja vara för teknisk, visade transvaginal ultraljud att jag led av äggstocksbrist.

Den gynekologiska kliniken hänvisade oss både till rådgivning, mer för att förklara och utforska de alternativ som vi har för föräldraskap, och det var när idén om äggdonation uppfostrades.

Både Declan och jag bestämde mig för att vi ville uppfostra ett barn och var villiga att göra vad det tog, så började titta på en donation. Eggdonationfriends.com var den första webbplatsen som vi tittade på och var glad när de kom tillbaka med några rekommendationer för behandling för oss. Det mest attraktiva erbjudandet var en klinik i Spanien som kunde organisera en äggdonator och skulle kunna ta hand om oss. Klinikens framgång var hög och de specialiserade sig på ordermödrar, och i synnerhet patienter från utlandet. Det är där saker börjar bli lite svåra att förklara. Så snälla bära med mig, det var verkligen bara en fråga om att vilja veta vad vi fick in och vi ville verkligen bara veta i förväg så mycket som vi kunde om eventuella problem som vårt barn skulle möta. Jag kan inte säga att jag skulle välja att vara i Jennys situation, och jag vet hur lycklig vi båda skulle vara att ha en dotter eller son som älskar och bedårande som Teddy. Det var verkligen bara ett fall av att bli förutbestämd. Jag talade med Jenny om våra planer och fruktade hennes reaktion. Teddy’s Down’s hade inte visat upp på någon skanning och hon erkände att om det hade, skulle hon verkligen inte ha vetat vad man ska göra. Vi borde naturligtvis ha alla tester gjort.

Kliniken i Spanien var mycket sympatisk mot våra behov och rekommenderade att utföra pre-gestational genetisk screening bara för att vara tydlig att det inte fanns några kromosommarkörer för Downs.

De skulle också kunna kontrollera andra genetiska tillstånd, såsom Klinefelter och Patau syndrom. Den totala kostnaden för behandling, inklusive äggdonationen och alla avancerade tester skulle uppgå till 10 000 euro, ett litet pris för att betala för sinnesro.

Vi bokade en tvåveckors vistelse på ett underbart hotell i Barcelona och gjorde vår väg till kliniken när vi blev bosatta. Det fanns tre ägg från vår utvalda donator och dessa befruktades, vilket resulterade i tre livskraftiga embryon, varav två testades tre dagar senare, med hjälp av en Array Comparative Genomic Hybridization-teknik. Återigen med tekniken, men det är där de jämför kromosomerna från testet som är föremål för ett kontrollprov. Denna teknik, aCGH, kan plocka upp ett större antal problem än genom att använda andra metoder. Testerna kom tillbaka klart, så ett av embryona implanterades och det andra frysta. Allt detta var för ett år sedan, och vår glädje är klar. Teddy har en kusin i Nathan, en ny kärleksfull och älskad medlem av vår bredare familj.