Den goda kampen – IVF och äggdonation i Spanien

Jag är ett enda barn och jag växte upp ensam. Mina föräldrar var där, jag ville aldrig ha någonting, jag var aldrig ensam men jag var ensam, boka barn och lämnades ganska mycket kvar till mina egna enheter. Jag var självförlitlig. I skolan och på universitetet var jag mycket densamma. Jag hade vänner men jag behövde inte vänner. Jag studerade språk och reste så runt om i världen och blev reseförfattare. Jag behagade mig själv och gjorde som jag behagade. Jag kämpade hårt för mitt oberoende och var stolt över känslan av att jag inte hade bosatt mig. Jag närmade mig 40 och hade kommit in i vanan att vara ensam. Och sedan kom Mike och jag bröt vanan. Vi träffades genom arbete, han är en frilansande bild redaktör, och vi tog till varandra nästan omedelbart. Han kommer från en stor, familj, enorm, med 5 bröder och en syster, outsäglig moster och farbröder, kusiner, systrar och systrar. Hem och idén om familjen har alltid varit viktig för honom: Jag var borta för arbete ofta och knappt erkände min lägenhet när jag var tillbaka i Bristol. Men när jag var tillbaka, jag fann mig själv att ge honom ett samtal och vi skulle komma ihop och vi långsamt drev in i ett förhållande. Ungefär sex månader in, det var en avgång gör mitt arbete och vi gick tillsammans. Mike hade aldrig riktigt träffat flickan men anlände med en presentförpackad fotokollager av alla från kontoret som en avgående present. Det var då jag föll. Allt kom så organiskt, engagemanget och sedan bröllopet. Att ha en familj var, inte överraskande, viktigare för honom än för mig, och medan vi hade haft samtalet om att starta en familj, hade det inte varit vår avsikt att bli gravid direkt, det skulle hända när det hände. Släpp en Bombshell Mina perioder har alltid varit något oregelbundna, ganska tunga och ofta ganska smärtsamma och så när jag var några dagar sent, jag var inte alltför oroad, men eftersom det sträckte sig in i en vecka smyg jag i ett hem graviditetssats, halv hoppas, halv oroade sig för vad det skulle innebära för vår livsstil. Negativ. Trots min stigande panik, jag inte säga något till Mike, men bokade ett möte med min GP, som hänvisade mig för en ultraljud för nästa vecka. Mike erbjöd mig att driva mig till läkarna för en „rutin utnämning”. Gör en dag av det, gå till lunch, trädgårdscentrum på vägen hem. Inget stort avtal. Vi anlände i massor av tid för mötet, och som förväntas, var det igång sent, så vi satt och vi väntade, och som vi väntade, en tystnad nedstigen. Och det var då det slog mig. Något var fel. Jag suddade ut hela historien, om graviditetstestet och den sena perioden och hur rädd jag hade varit. Vid den tiden sade receptionisten att jag kunde gå igenom och uppenbarligen se mitt nödläge, sade att det skulle vara okej om Mike gick in med mig. Jag sa nej. Jag skulle gå ensam. När jag kom tillbaka hade Mike lämnat. Receptionisten sa att han väntade i bilen. Det var först när vi kom hem som han frågade vad som hade hänt. Jag sa till honom att jag var tvungen att gå tillbaka för fler tester och att de misstänkte polycystiska äggstockar. Jag gick till uppföljningsmötena av mig själv och efter ett batteri av tester och väntar och ytterligare tester bekräftades diagnosen. Jag skulle inte bli gravid. Stänga Ranks Vi gick till uppföljningsmötena och efter ett batteri av tester (min AMH var låg, Mikes spermier var bra) och väntade och ytterligare tester diagnosen bekräftades. Jag skulle inte bli gravid. Jag kände mig på något sätt ansvarig. Det var mitt fel och jag tog ut det på honom. Mike erkände senare att han hade blivit förkrossad att jag hade insisterat på att han var utestängd från det första mötet med läkaren. Detta var vår situation, tillsammans, inte min ensam. Det var egentligen bara vid den tidpunkten som bestämde att vi skulle starta en familj och att vi skulle kämpa för att få det att hända, men vi kom överens om att om det blir för mycket, kunde vi ta en paus, omgruppera och fortsätta kampen. Vi tittade på alla alternativ, fertilitetsbehandling, IVF och, som en sista utväg, adoption. Låt Battle Commence Jag ordinerades en cocktail av läkemedel, metformin för min cykel, clomid och metformin för fertilitet och regelbundna kontroller, en diet plan och en regelbunden motion. Vi gav också ett schema om när vi ska ha sex och vad vi ska göra efteråt, för att öka möjligheterna till uppfattning. Till en början var det roligt, lite spel, men när mina perioder började bli mer regelbundna och enklare, och när vi passerade 13-månadersmärket hade intimitet blivit en syssla och sex en övning i besvikelse. Ju svårare vi kämpade, desto mindre säker på att vi var av vad vi gjorde. Jag blev fortfarande inte gravid. Stammen på vårt förhållande speglades i relationerna med våra bredare familjer och vänner. Men välmenande, vi ifrågasattes oändligt om våra framsteg. Vid sociala sammankomster fick vi höra att inte oroa oss: vår tid skulle komma. Du måste vara stark och kämpa för vad du vill. Barns födelsedagsfester tjänade bara för att påminna om hur lätt föräldraskapet var för andra och hur mycket av ett stamföräldraskap var för oss. Lite i taget drog vi tillbaka. Vi hade reducerats till en enda sak, ett problempar, en sak att bli lurad. Vi började dra oss ur varandra också. Långsamt, flytta bort från vad vi hade och så bestämde vi oss för att ta en paus, omgruppera och gå vidare till IVF.

Ännu en gång till överträdelsen – en IVF-behandling utomlands

Första IVF-försök

Vi gjorde ett medvetet beslut att gå privat, väntetiden var en faktor men också kostnaden. Vi valde en IVF klinik i Tjeckien Vid det första IVF+ICSI-försöket fick vi 3 ägg och ett B1-klassembryo. Överföringen kom på den tredje dagen av embryokulturen men bHCG-testerna visade inga tecken på graviditet. Vi återvände hem, bittert besviken.

Andra IVF-försök

Ett annat år, ett annat försök på samma klinik. Mitt svar på stimulans var svagt, så ingen av oss blev förvånad över att det inte fanns något livskraftigt embryo från de fyra äggen. Disillusionerade, vi återvände hem och föll i ett liv av undvikande.

Tredje IVF försök

På 3:e IVF+ICSI-försöket kunde vi skörda tre ägg, med ett B1-klassembryo, som framgångsrikt överfördes den 5:e dagen. Graviditet bekräftades och försiktigt, förhoppningsvis började vi känna att vi flyttade tillsammans igen. Jag missfaller tre veckor senare.

Vi höll en ceremoni för förlusten av vårt barn och försökte sörja tillsammans men lite kunde dölja sprickorna som hade öppnats.

Kampen hade gått ut ur oss. Jag tog ledigt och jag återgick till mina egna ensamma vanor; han var desperat, frenetisk och i hans desperation insisterade vi deltog i sorgrådgivning. Efter en av sessionerna frågade Mike mig vad jag ville göra. Och tanken kom till mig, fullt bildad, obunden, chockerande även mig. „Jag vill försöka igen.” Sticking till våra vapen

Framgångsrikt äggdonationsprogram i Spanien

Äggdonation hade aldrig varit en del av planen, men på något sätt kändes det rätt. Vi valde en IVF klinik i SpanienDelvis för att jag hade tillbringat tid på universitetet och delvis för att Mike hade familj där och vi skulle ha lite stöd. Det var juni 2014 när jag fick tre högkvalitativa embryon, varav två överfördes och den tredje frystes. Vid 12 veckor fick vi nyheterna. Jag var gravid. Vår dotter Laura var ett år gammal år 2016.

Den känslomässiga vägtullen och nära uppbrott av vårt äktenskap, isoleringen från vänner och familj, förlamande självtvivel.

Totalt IVF-kostnader – summering

Lägga till kostnaderna, inte bara den finansiella kostnaden, diagnostiken, IVF-cyklerna och resorna till Tjeckien IVF e e egg donationsprogram i Spanien, hotell och flyg uppgår alla till cirka 21 000 EUR, men den känslomässiga vägtullen och nära uppbrottet av vårt äktenskap, isoleringen från vänner och familj, den förlamande självtviveln, den oändliga kampen för att hålla den tillsammans och terrorn av allt faller isär.

Och sedan tittar vi på vår dotter

Ingenting vi gick igenom under de senaste åtta åren var lätt. Vi kämpade för detta varje steg på vägen, ibland mer modigt att på andra, ibland mot oöverstigliga odds. Men jag ser tillbaka, jag kan verkligen säga att ingen av oss kan komma ihåg hur svårt det måste ha varit. Vi planerar en returresa till Spanien för att få vårt återstående frysta embryo implanterat tidigt nästa år. Och så fortsätter kampen.