IVF över 50 i Ukraina – Livet börjar igen efter 50

Jag säger inte att innan 50 hade jag inte ett liv, för jag gjorde det. Jag älskade varje minut av det. Mitt namn är Claire och tillsammans med min man John ledde vi ett lyckligt liv i Southampton fram till en dag. Jag hade alltid hatat ett visst citat – det som säger hur vi inte uppskattar saker i livet förrän de är borta. Tack vare detta citat var jag alltid fullt medveten om hur lycklig jag skulle vara frisk och älskad och jag såg till att fortsätta påminna dem som gjorde det möjligt för mig att känna detta sätt av min uppskattning. Jag gifte mig och vid 34 års ålder och två år senare födde vår son Ben. De tre gjorde en perfekt familj. Jag förstod aldrig behovet av att vara förälder tills Ben föddes. Han blev betydelsen av vår existens. Tillsammans med min man uppskattade vi stunderna tillsammans. Goda föräldrar Jag är en tidningsjournalist och med lyxen i detta yrke kunde jag ge upp kontorsbaserade ansvar och börja arbeta hemifrån. På så sätt hade jag en lättare start på mitt nya liv som hängiven mamma. Min man kunde inte ha råd så mycket ledig tid som jag kunde (han är en vanförare) men han använde aldrig „jag är för trött för att leka med dig” ursäkt och Ben älskade dessa stunder när John dök upp i dörröppningen efter jobbet. När Ben vände två utvecklade vi en tradition där vi skulle tillbringa två helger i månaden resor – korta resor eller längre utflykter. Vi skulle packa bilen och köra till olika platser. Min man, som förare med 20 års erfarenhet, gjorde alltid resorna mycket säkra och bekväma. Jag kände på något sätt aldrig uppmaningen att bli förare och arbetade på kontoret var jag ofta tvungen att skriva om lokala bilolyckor och det gjorde mig alltid arg. I en delad sekund hade dessa människor förlorat allt. Vad gör du om olyckan var ditt fel? Hur hanterar du tanken på att avsluta någons liv? – Jag ställde dessa frågor i mina artiklar men visste aldrig riktigt svaret. Oavsett hur bra en förare du är finns det många andra på gatan som är ansvariga för all vår säkerhet. Off we go Det var en helg strax efter Bens 12-årsdag och vi hade en resa till London planerat. Jag minns verkligen hur glada vi alla var och inte bara för att det var London – Bens favorit, men för att det var en resa! Vi älskade absolut det. Under de senaste tio åren av att köra runt tillsammans kunde vi inte föreställa oss att spendera våra helger på något annat sätt. Vädret var perfekt, soligt och så av gick vi. Vi körde i ungefär en timme och sedan allt jag minns är att jag tittade på min man och sedan vände jag mig om för att se Ben, han sov. Plötsligt gick allt mörkt. Vädret var vackert och soligt men den här gången orsakade det mer skadat än den största stormen någonsin kunde göra. En lastbilschaufför, förblindad av solen, slå vår bil. Jag önskade att jag aldrig hade vaknat. John kämpade för sitt liv på sjukhuset, men vår son öppnade aldrig sina ögon igen. Bara två av oss Ingen av oss kunde uttrycka smärtan. Jag hade så många frågor så mycket sorg i mig men jag kunde inte tala ett ord. Lastbilschauffören gjorde det inte heller, och jag kände att jag inte hade någon att skylla på. Efter olyckan stannade John på sjukhuset i över en vecka och kämpade för att överleva och väntade på att jag skulle lindra hans smärta och vill att jag skulle vara där med honom. Jag kunde inte göra det. Jag låste mig i huset, i Bens rum torteras av förlust. Det gjorde ingen mening. Varför? Varför hade detta hänt oss? Vi hade inte gjort något fel. Vi hade kört noga, vädret hade varit bra.

Föräldrar bör inte begrava sina barn.

Han hade hela sitt liv framför honom. Jag kommer aldrig att se honom gå i skolan. Den outhärdliga sorgen. Jag kunde inte äta eller sova och gjorde inte ett telefonsamtal för att kontrollera om John var okej. Men han var, han kom hem. Vi pratade inte med varandra i en annan vecka, jag var för rädd för att möta honom. Jag visste att han var fylld med samma tvivel och frågor som jag inte kunde svara på. Med Ben fann vi meningen med våra liv och nu var han borta och jag såg inte meningen med oss. Både vuxna utan att ta hand om. Jag hade helt glömt hur man skulle vara en fru, allt jag kunde tänka på är att jag inte längre var mamma. John gjorde några försök och försökte prata med mig, men vi hade varit tysta för länge. Att spela samtalet i våra huvuden om och om igen gjorde det bara värre, för när vi började prata hamnade det alltid i en kamp.

Det kom till en punkt där vi började skylla på varandra för vår sons död. Vi faller isär…

Sann kärlek I ett och ett halvt år var vi vilse och hjälplösa och helt försummade vårt äktenskap. Men vad jag hade med John var en djup kärlek och den typen av kärlek ställer inte frågor som det bara väntar tills du är redo att inse saker på egen hand. Vi förstod att inget skulle kunna fylla tomrummet, men vi förstod också att vi inte var dåliga föräldrar. Vårt beslut hade då tagits medvetet, vi hade startat en familj med tanken på att bli gammal tillsammans, tre av oss. Vi bestämde oss för att bli föräldrar igen. Utnämning Efter att ha konsulterat min läkare, som rensade alla tvivel jag hade om att fysiskt kunna bära ett barn i mina 50-tal, bestämde vi oss för att försöka in vitro fertilisering. Detta beslut var inte ett problem, vi var så säkra på vad vi ville. Men vi stötte på några svårigheter. Många länder har IVF:s lagstiftningsbegränsningarmed endast kvinnor av en viss ålder berättigad till IVF-behandling. Det visade sig att först vi var tvungna att hitta en Klinik där IVF är tillåtet för kvinnor i min ålder. Efter några månaders sökande – tack vare EggDonationFriends.com hittade vi idealet IVF klinik i UkrainaVi hade andra tankar, för ni hör alla möjliga saker om Östeuropa, men från vår forskning. Ukraina var ett av de få länder som skulle komma överens om att erbjuda mig IVF. Vi läser rekommendationerna, kallade några personer och gjorde arrangemang. Jag hade en dröm om Ben kvällen innan vi gick till kliniken. Jag såg honom le mot mig. När jag vaknade på morgonen kände jag en lugn värme i mitt hjärta. Vi gör det rätta, tänkte jag. Oavsett var denna klinik var, skulle det vara den perfekta platsen ändå.

Första dagen på kliniken och äggdonationsprogrammet

Efter de första testerna, bitter besvikelse. På grund av min ålder rekommenderade läkaren IVF med donatorägg (äggdonationsprogram). Han sa något om kvaliteten på mina ägg och hur de minskar med åldern, vilket leder till kromosomal aneuploidy – vilket kan orsaka allvarliga genetiska störningar i fostret. Jag satt där och lyssnade på allt han hade att säga, inte ens lite om ett eventuellt missfall tycks betyda. John och jag hade sagt från början att vi ville prova IVF med våra egna ägg. Och jag hade verkligen ingen tvekan om att det skulle vara möjligt. Och drömmen om Ben stärkte min tro.

Tyvärr, från de två lågkvalitativa äggen som mottogs fanns det inte ett enda livskraftigt embryo. Jag var tvungen att ta ett ögonblick.

Tillbaka på kliniken Det tog oss tre månader att komma tillbaka till kliniken. Vi pratade med John och båda enades om en sak – vi vill vara föräldrar igen. Vi ville försöka få ett barn med vårt eget genetiskt material men det fungerade inte. Vi hade inga problem med att acceptera misslyckandet, men vi hade aldrig förlåtit oss själva om vi inte hade provat alla alternativ. Ett äggdonationsprogram verkade vara det enda hoppet, Så vi bestämde oss för att ge det en närmare titt. Vår givare, en 24-åring hade fött ett friskt barn innan. Vi bad om att alla nödvändiga tester ska köras, till exempel karyotyp och infektionsscreening. Allt som fick oss att förlänga vår vistelse i Ukraina i ungefär en vecka och det började känna att hela resan var värt ett tag. Vi var tillbaka på rätt spår.

IVF äggdonationsprogram i Ukraina

Jag fick tio ägg från donatorn och min mans sperma togs. Efter IVF+ICSI med donatorägg hade vi fått fyra embryon. Embryologen övervakade dem med embryoskopet till femte dagen och vi fick också en video som visar hur embryon utvecklades. Och så på den 5: e dagen av blastocyststadion hade jag „förlorat” två av embryon. Och titta på mig, jag skämtar om det nu men ja, inloggad verkar som ett perfekt sätt att sätta det.

På den 5:e dagen av blastocyststadion hade jag „förlorat” två av embryona.

Jag hade noga plockat mina hyresgäster och tog smärtor för att se till att de kände sig hemma. Vi var tvungna att vara i ständig kontakt med kliniken i ytterligare 6 veckor och de var mycket stödjande och noggrant reglerade min medicinering efter embryoöverföringen. Den 12:e veckan, graviditet bekräftades men markerades omedelbart som en hög risk på grund av min ålder. och det faktum att vi hade tänkt igenom IVF. Detta oroade mig inte otillbörligt, men jag behövde se min läkare oftare, vilket var bra när jag bar någon mycket speciell. Jag hade mitt prenataltest gjort också, vilket visade att allt gick bra. Den svåraste delen var över och så tack vare donator- och äggdonationsprogrammet har vi blivit föräldrar för några månader senare föddes vår son Gareth.

IVF med donatorägg graviditet efter 50

Jag har aldrig känt mig mer levande. Vi tänkte inte för mycket på namnet, vi såg bara på vår pojke och Gareth verkade perfekt. Det var inte utan svårigheter, men vi är föräldrar igen, vi är en familj. Vi hade aldrig trott att en IVF äggdonationsprogram, och i Ukraina på alla platser, kan rädda vårt äktenskap och göra en mamma ur en kvinna i hennes 50-tal. Vissa kan säga att det var modigt av oss, men låt mig berätta för dig, var inte mod som gav oss Gareth, men förtroende. Lita på kliniken, i ett mycket vackert land och dess huvudstad Kyiv, lita på de underbara läkare och personal. Och slutligen återfick förtroendet mellan min man och mig. Hela äggdonationsprogram kostar cirka 7000 EUR (med hotell och flyg ingår), Men för känslan av att starta ett nytt liv kan du inte riktigt sätta ett pris på det.